Nu kommer jag med de här tillbaka blickarna igen, men vadfan. Även om förra våren var den bästa i mitt liv (hittills) så var den ändå en av de svåraste. Det som hände i slutet av februari visste jag att det skulle ta en lång tid att läka, månader. Har aldrig gråtit så mycket som då, fick ingen luft, grät så mycket så att jag kräktes. Gick igenom det helt ensam men jag klarade det ändå. Men det är inte läkt än, drömmer fortfarande om det och det gör så ont. En sån besvikelse av mig själv. Och när det fortfarande kommer upp, som idag t.ex så har jag ändå ingen att dela det med, därför ingen förstår, ingen frågar, ingen bryr sig. Jag låter det skära inombords som ett straff istället. På ett sätt är det rätt åt mig, riktig karma. En sån där payback is a bitch, och det känns som att man blir höggen i bröstet tusen gången om. Har inte tänkt på det här på flera månader, ända anledningen till att jag gör det idag kanske är därför det hände precis den här tiden på året. Det känns skönt att få luta sig på bloggen ibland, tack för det. 

Och mitt hjärta. Jag älskar dig, & saknar dig än /e